snowedunder

Visst har vi alla varit med om det någon gång. Det är hemskt. Helt olidligt. Jag går sönder. Smärtan tar kål på mig. Och allt är psykisk smärta. Varför?
Jag förstår inte, faktiskt. Jag får aldrig den hjälpen jag behöver. Ingen ser, ingen förstår. Ingen finns. De tar ingenting på allvar. De skrattar åt mig. Jag är trött, så jävla trött på allt skitsnack. Jag har rätt till hjälp. Men hur, det vet jag inte. Det är det stora problemet. Jag vet inte är mitt svar på allt. Och frågan är alltid densamma. Varför?